Rätten till assistans får inte avgöras av en budget som inte går ihop
Personlig assistans handlar om rätten att bestämma över sitt eget liv, inte om budgetposter. Men Vårdföretagarnas senaste Assistansbarometer visar en bransch där två av tre företag överväger nedläggning, och det är de brukare med störst behov som riskerar att stå utan stöd. Hur kan vi säkerställa att en mänsklig rättighet inte avgörs av en ersättningsnivå som inte hänger med?
Rätten till assistans får inte avgöras av en budget som inte går ihop
Personlig assistans handlar i grunden inte om schema, ersättningsnivåer eller rörelsemarginaler. Det handlar om något mycket enklare: rätten att bestämma över sitt eget liv. Att kunna duscha när man vill, äta när man är hungrig, komma ut när man vill ut, utan att vara beroende av vem som råkar ha tid. Det är därför LSS finns, och det är därför personlig assistans är en av de tydligaste mänskliga rättighetsfrågorna vi har i Sverige. Inte en budgetpost bland andra.
Just nu är den rättigheten mer skör än på länge. Vårdföretagarnas senaste Assistansbarometer (juni 2026) visar hur nära gränsen en hel bransch har hamnat, och det är de brukare som har de allra mest omfattande behoven som riskerar att stå utan när marginalerna tar slut.
Var gränsen går
Rörelsemarginalen i assistansbranschen var 2,5 procent 2024, lägst på 16 år. En fjärdedel av företagen låg under 0,6 procent. Ersättningen har höjts med 1–3 procent per år de senaste åren, medan lönekostnaderna ökat snabbare. Gapet har funnits länge, men det syns nu tydligare än någonsin: tre av fyra assistansföretag väntar sig nollresultat eller förlust under 2026. Två av tre säger att de kan tvingas lägga ner verksamhet under 2027 om ersättningen inte höjs.
Det där är inte siffror i en kalkyl. Det är hundratals verksamheter som riskerar att försvinna. Verksamheter som ger stöd åt människor med de mest omfattande behoven: hjälp med andning, sondmatning och personlig hygien, det mest grundläggande man kan behöva hjälp med i livet.
Vi tycker det är fel
Vi ska vara tydliga med var vi står: det är fel att systemet är byggt så att den ekonomiska risken i första hand faller på utförarna, medan konsekvenserna av en nedläggning drabbar de brukare som är mest beroende av att stödet finns kvar. Den som behöver assistans för att andas, äta och klä sig ska inte behöva oroa sig för att hens utförare går i konkurs för att ersättningen inte hängt med kostnadsutvecklingen.
Siffrorna i det här inlägget kommer från Vårdföretagarna, branschorganisationen för just de privata utförarna. Värt att säga rakt ut, eftersom de förstås har ett eget intresse av att ersättningen höjs. Att kommunal assistans kostar mer än 30 procent mer per timme än den statliga ersättningen är heller inte hela bilden: kommunen är skyldig att ta emot alla brukare oavsett lönsamhet och bär därför ofta de mest komplexa och kostsamma fallen. En del av kostnadsskillnaden handlar om det, inte bara om effektivitet.
Det ändrar ändå inte grundproblemet. Oavsett hur man räknar på kommun kontra privat utförare (och oavsett att två av tre företag pekar mot nedläggning) är en rörelsemarginal på 2,5 procent inte en siffra som går att räkna bort. Vårdföretagarna bedömer själva att statens kostnader kan öka med runt 8 miljarder kronor om seriösa privata aktörer försvinner; det är deras egen uppskattning, inte en oberoende beräkning, men logiken bakom den håller ändå: ett behov som redan finns försvinner inte för att en utförare gör det.
Förtroendet har inte alltid varit förtjänat
Personlig assistans har också en historia av fusk och överuttag som inte går att blunda för. IVO och Försäkringskassan har över åren avslöjat allvarliga fall av privata aktörer som tagit betalt för assistans som aldrig gavs. Det är en viktig del av varför förtroendet för branschen som helhet ibland är lågt, och det är rimligt att staten ställer krav och kontrollerar. Men ett historiskt problem med enskilda oseriösa aktörer är inte samma sak som att hela principen om valfrihet ska ifrågasättas. De allra flesta utförare gör rätt för sig varje dag, och det är just de seriösa aktörerna som nu pressas hårdast av en ersättning som inte hänger med.
Det här är inte ett minoritetsproblem i branschen
Det är lätt att tänka att en rapport som denna handlar om enskilda företags dåliga affärer. Det gör den inte. När två av tre aktörer i en hel bransch säger samma sak, är det inte enstaka verksamheter som sköts illa. Det är ett systemfel. Och nästan åtta av tio svenskar, oavsett parti, tycker att den som har rätt till assistans också ska få välja vem som utför den. Stödet för valfriheten är brett. Det är finansieringen som inte hänger med.
Vad vi tycker borde hända
Assistansersättningen måste följa den faktiska kostnadsutvecklingen. Inte för utförarnas skull i första hand, utan för att de människor som är mest beroende av fungerande assistans inte ska bli en salderingspost när marginalerna pressas. Rätten att leva som andra kan inte vara villkorad av om ersättningen räknas upp med 1 eller 3 procent ett visst år.
Vi möter varje dag verksamheter som gör det här jobbet med stort engagemang, under allt tuffare ekonomiska förutsättningar. De förtjänar ett system som inte tvingar dem att välja mellan att gå med förlust och att sluta ta emot de brukare som behöver mest hjälp. Och framför allt: de människor som förlitar sig på personlig assistans förtjänar att den rätten faktiskt går att lita på, inte bara på pappret utan i praktiken, år efter år.
Källa: Vårdföretagarnas Assistansbarometer, juni 2026 (Försäkringskassan, SCB, Vårdföretagarnas medlemsundersökning våren 2026).